Längtan är ett löfte om något mer

Har funderat mycket på det där med att längta.

Vi har så satans bråttom att många har glömt bort hur man längtar men jag är bra på att längta. Minns hur jag längtade som barn; efter sommarlovet, ett par nya skridskor, att häggen bakom huset äntligen skulle slå ut så det blev vår, efter att det äntligen skulle bli julafton. Som tonåring längtade jag och mamma efter nästa avsnitt av Herrskap och Tjänstefolk. Vi satt fastklistrade framför rutan och ritade av alla kläder. För att inte tala om hur man pratade och och längtade efter nästa avsnitt av V, eller Twin Peaks.

Vad hände när vi växte upp? Snabbare och snabbare snurrar hjulen. Det går att beställa allt i ett ögonblick, musik, filmer, TV-program kan ses närsomhelst. Längtan hänger samman med att vänta, att ha tålamod och det är vi inte så bra på idag. Helst ska vi inte behöva vänta - eller längta efter någonting, någonsin.

Bor man utomlands blir man väldigt bra på att längta. För hur vi än försöker kan vi fysiskt inte förflytta oss omedelbart. Vi kan inte befinna oss på en annan plats i samma ögonblick vi önskar det eller förflytta dem till oss.

Det behöver inte alls vara fel att längta. Det svenska ordet längtan innehåller ett löfte , och tycker jag, ett löfte utan förväntningar, ett vemodigt accepterande av faktum, en isolerad känsla som står för sig själv. Jag finns här, du finns där. När vi så småningom träffas kanske det inte alls känns så där bra som det gjorde när jag längtade. Men det förstör inte längtanskänslan jag känner just nu.

Kanske tvingar längtan oss att känna och tänka efter, fundera, minnas, återuppleva vad det är med just den personen som vi tycker så mycket om.

På engelska som är ett mycket mer exakt språk finns inte motsvarigheten. "Longing" känns negativt laddat, nej, där finns inget löfte. To long for something, det gör man för något man redan förlorat.

Jag slår upp mitt engelska lexikon, kanske finns något ord som ligger närmare? Så jag kan förklara för mina engelska vänner det där med ett löfte. Jag hittar yearning. Jag måste fråga dem, kanske det finns längtan i det ordet också, men jag inte är tillräckligt engelsk än för att höra undertonen. Och måste erkännas yearning låter väldigt gammalmodigt. Längtan är gammalmodigt och nytt på samma gång.

Den som bor utomlands längtar efter allt möjligt. Efter triviala saker som kaviar och Leksands knäckebröd, efter potatismjöl och italiensk salladskrydda och Heinz chilisås. Vi längtar efter dofter; häggen, liljekonvaljer och syrener, hundkex en daggvåt natt som luktar midsommar, svensk granskog, regnskur på en dammig grusväg en het sommardag...

Men allra mest längtar vi efter människor, deras fysiska närhet och den enkla, omedelbara konversationen som bara går att ha när man är i samma rum. Teknologiutvecklingen är fantastisk, men tills de kan fixa så att molekylerna kan dansa från ett land till ett annat för att därefter återta samma form, för vi nöja oss med att längta - och vänta.