Flyttar ut från Wimbledon-Colliers Wood till Sutton i Surrey och världen blir mindre och mer småstadslik. London breder ut sig och storlondon omfattar nu också Wimbledon. Trångt, mycket trafik , högre brottslighet och mycket mer internationellt och kulturellt heterogent. Sutton däremot är "suburbia". Ingen tunnelbana når hit. Breda trädkantade gator, färre viktorianska hus, bebyggelse främst från 20-talet och framåt. Vit medelklass, tyst, stilla på söndagsmorgnarna...en hackspett som borrar i trädet utanför sovrumsfönstret. Inte riktigt engelsk landsbygd men på gränsen till.
Småstadslivet infinner sig. Inte sedan tiden i Ludvika har det varit så nära till grannarna, visst på engelskt vis "smalltalk", men också djupdykningar rakt in i människors liv. Inte mer än en halvmil ut och creamtea blandas med grannar som villigt delar med sig av sina livshistorier. Plötsligt så långt ifrån en reserverad, lite lätt distanserad tillvaro.
Första kommentaren från Brian, 82 år, när jag flyttar in på återvändsgatan med 20 fristående hus från mitten av 70-talet:
- Enda problemet här är parkering, annars är det rätt OK faktiskt.
Brian har bott här länge, 25 år. Mina närmaste grannar "The Moroccans" är däremot nyinflyttade enligt Brian, 13 år har de bott här. The Moroccans har två äldre söner som fortfarande bor hemma, en av dem med flickvän som också bor där. De har alla varsin bil så fyra bilar ska samsas med Brians ögonsten på gatan. Det klart det blir jobbigt!
Jag är omgiven av en blandning av trädgårdsälskande, lite lätt fördomsfulla britter, en maroccansk familj, en familj från Sri Lanka och en indisk storfamilj lite längre upp på gatan. Trots de exotiska inslagen är det Brian som visar sig bjuda på den mest fantastiska underhållningen, eller snarare hans fru Shirley, 78 år. När jag går över för att bjuda in till en lite inflyttningsdrink, ber Brian mig gå upp eftersom Shirley är på övervåningen. Jag visste inte om att det ens fanns en Shirley! När jag kommer upp för trappen visar det sig att Shirley tar emot i sängen, drottninglik ligger hon där med bäddjacka, ett glas rom och cola på nattduksbordet och två små shiatsu-hundar som springer runt och bjäbbar. En timme senare försöker jag fortfarande ta mig därifrån! Varje gång jag drar efter andan, sätter hon igång nästa historia om sina sjukdomar, sina hundar, sina barn, alla grannarna.
Några dagar senare ser jag henne ute i trädgården på framsidan i morgonrock och tofflor flirtande med killarna som ska lägga om taket på deras hus så hon är inte vare sig döende eller förlamad. Sådant frågar man ju inte om. Jag berättar för min egen byggkille Delton, som tillbringat månader på gatan medan han renoverat mitt hus och lärt känna alla grannarna,. Han skrattar nästa ihjäl sig när jag påstår att Shirley kanske inte lever så länge till? Han är övertygad om att hon är en före detta "glamour model" som styr och ställer som hon vill med det mesta, och allra mest med Brian. Och det visar sig snart att Shirley står för mycket av spänningen på gatan.
Småstadslivet infinner sig. Inte sedan tiden i Ludvika har det varit så nära till grannarna, visst på engelskt vis "smalltalk", men också djupdykningar rakt in i människors liv. Inte mer än en halvmil ut och creamtea blandas med grannar som villigt delar med sig av sina livshistorier. Plötsligt så långt ifrån en reserverad, lite lätt distanserad tillvaro.
Första kommentaren från Brian, 82 år, när jag flyttar in på återvändsgatan med 20 fristående hus från mitten av 70-talet:
- Enda problemet här är parkering, annars är det rätt OK faktiskt.
Brian har bott här länge, 25 år. Mina närmaste grannar "The Moroccans" är däremot nyinflyttade enligt Brian, 13 år har de bott här. The Moroccans har två äldre söner som fortfarande bor hemma, en av dem med flickvän som också bor där. De har alla varsin bil så fyra bilar ska samsas med Brians ögonsten på gatan. Det klart det blir jobbigt!
Jag är omgiven av en blandning av trädgårdsälskande, lite lätt fördomsfulla britter, en maroccansk familj, en familj från Sri Lanka och en indisk storfamilj lite längre upp på gatan. Trots de exotiska inslagen är det Brian som visar sig bjuda på den mest fantastiska underhållningen, eller snarare hans fru Shirley, 78 år. När jag går över för att bjuda in till en lite inflyttningsdrink, ber Brian mig gå upp eftersom Shirley är på övervåningen. Jag visste inte om att det ens fanns en Shirley! När jag kommer upp för trappen visar det sig att Shirley tar emot i sängen, drottninglik ligger hon där med bäddjacka, ett glas rom och cola på nattduksbordet och två små shiatsu-hundar som springer runt och bjäbbar. En timme senare försöker jag fortfarande ta mig därifrån! Varje gång jag drar efter andan, sätter hon igång nästa historia om sina sjukdomar, sina hundar, sina barn, alla grannarna.
Några dagar senare ser jag henne ute i trädgården på framsidan i morgonrock och tofflor flirtande med killarna som ska lägga om taket på deras hus så hon är inte vare sig döende eller förlamad. Sådant frågar man ju inte om. Jag berättar för min egen byggkille Delton, som tillbringat månader på gatan medan han renoverat mitt hus och lärt känna alla grannarna,. Han skrattar nästa ihjäl sig när jag påstår att Shirley kanske inte lever så länge till? Han är övertygad om att hon är en före detta "glamour model" som styr och ställer som hon vill med det mesta, och allra mest med Brian. Och det visar sig snart att Shirley står för mycket av spänningen på gatan.
