Sverige är ett litet land...jämfört alltså

Jag för en ständig utbildningskamp(anj) med mina engelska och amerikanska kontakter. PR mäts ofta i antal artiklar och i både USA och Storbritannien finns så många olika tidningar, magasin, tidskrifter, webbsajter att det i princip räcker med att skicka ut ett pressmeddelande så får man alltid någonting publicerat. I Sverige, och resten av Norden är det annorlunda.

I hela Norden bor cirka 20 miljoner människor - det är lika många som i New York med omkrets. Det är en referensram. Storbritannien är ungefär två tredjedelar av Sverige till ytan, och har 60 miljoner invånare. Det är också en referensram.

Trots att svenskar (och finländare) läser betydligt mer än andra nationaliteter och antalet tidsrifter i relation till befolkningen är betydligt högre, är det svårt att konkurrera med mina internationella kollegor.

Å andra sidan, om det är en reaktion hos en målgrupp - alltså läsare av en viss tidning; dvs köpare, utvecklare, potentiella partners etc. snarare än journalisten i sig man är ute efter, (och det bör man vara) så går det med bra och genomtänkta ideer som fungerar för målgruppen. Det är så klart enda sättet att få en journalist intresserad. Och en bra artikel i rätt tidning, är värd så mycket mer än en massa småsnuttar i tidskrifter som målgruppen ändå inte läser.

Men försök att förklara det i en telefonkonferens tillsammans med representanter från Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA som räknar sina artiklar i 10-tal....tufft!

De flesta förstår att Norden består av flera länder, med olika språk, kultur, media etc. men när det handlar om budget (och det gör det ofta) blir det inte så enkelt längre. Intressanta diskussioner där det är så tydligt att, trots att regionen är så liten, är den ändå så viktig, särskilt inom IT-sektorn. Vi är avancerade användare av teknologi och ofta trendsetters, så IT-företag vill synas här. Problemet går inte att komma undan. Men den här veckan har jag fått frågan många gånger. Väck mig inatt och jag kommer att säga "kvalitet är bättre än kvantitet" och hur tragiskt är inte det!?

"Snön faller och vi med den"

Så sjöng Ulf Lundell och det var verkligen exakt så förra måndagen. Det var förunderligt. Hur hela Storbritannien och framförallt London la av när snön började falla. Detta folk som klarat sig igenom världskrig och terroristattacker. Tunnelbanestrejker till trots har ihärdiga londonbor cyklat och gått och på något sätt stolta tagit sig till jobbet oavsett. Så vad hände den här måndagen då vi vaknade upp till ett decimetertjockt lager av snö? Tunnelbanor, tåg och bussar stod stilla, skolorna stängda. Och inte var det för att det inte gick att gå ut. Vid lunchtid räknade jag till 38 snögubbar, 43 olika stora snöbollar, 2 snöhästar och 3 snöbollskrig....en stor snöboll låg i mitten av Haydons road, som en liten minirondell....'

De flesta engelsmän tror att kyla och snö hör ihop. Ja, det gör det väl till viss grad vi har ju inte snö om det är plusgrader, men inte så att ju mer snö, desto kallare...men det tror många här. Och kläderna är därefter. Plötsligt tog man på sig hela skidutrustningen, inklusive skidmask (inte pjäxor) och gick ut! de mest fantastiska kombinationer av skodon och mössor. Balaklavor exempelvis - i + 2 grader. Inte en sydafrikaner som bor i kvarteret...såg några tjejer som gick omkring i tunna tygskor i sörjan. De var mycket förvånade och undra på det!

Jag är övertygad om att det var barnen inom oss alla som kom fram. Det kommer aldrig så mycket snö, som ligger kvar i London. Inte på 20 år har det varit så mycket snö!

Två dagar i snön, leka som barn, en kollektivt outsagd överenskommelse om att lägga av.

Visst - det handlade också om att det fanns risker och här liksom i USA stämmer man varandra till höger och vänster, så skolorna var stängda snarare av säkerhetsskäl än för att lärare och barn inte kunde ta sig dit. Det gäller åtminstone storstadsskolorna.

Som svensk såg jag förundrad på hur engelsmännen så snart det började snöa, glatt konstaterade att japp, det var det, nu kunde ingen jobba....men två dagar!? Andra dagen snöade det inte, men det var halt...och det klart, jag gav mig inte ut med bilen och sommardäck, även om jag vet att många Stockholmsbor inte skulle ha tvekat.

Och nu bråkar alla eftersom företagen inte vill betala för deras lediga tid, utan de måste ta det som semester. Ursäkta mig men vad trodde de? Det gick att ta sig till arbetet, med problem visst, men det gick. Och i dagens moderna, teknikfyllda samhälle där alla jobbar flexibelt med datorer hemifrån. Nonsens!

Själv gick jag ut och tog kort på alla dessa vuxna som byggde snögubbar.