Friday 27 March 2009

Nu är det vår här i London! Hörde att i Ludvika var det minus 17 grader igår morse. Inte här!

Februari, mars och april är de bästa månaderna i England, tillsammans med oktober och november. Fortfarande brunt och grått och dammigt i Sverige och här blommar det i rabatterna, jag kan sitta ute och dricka kaffe och ha dörren öppen utan att huttra ihjäl mig. Tacka vetja trådlösa nät!

Igår var det ett program på TV med ett inslag om några unga killar ur den engelska aristokratin, kunde inte titta, det kröp i mitt svenska jag. Klasskillnaderna i detta land är så oerhörda att man som svensk inte ens har en referensram. I Sverige förfasas vi av politiker och företagsledare med stora gårdar. Här lever en del av befolkningen i en helt annan värld och har så mycket pengar att hela deras värld är totalt ouppnåelig för vanliga människor. Protesterna kommer dock. ordföranden i banken RBS som fått en enorm pension trots att RBS är en av bankerna som varit med i bräschen av branschkrisen i England, har fått sitt hus vandaliserat av organiserade människor som protesterar mot rikedomarna.

En mamma till en av min sons klasskamrater är förskolelärare i en privatskola i en fin del av London, i närheten av Notting Hill. I lekparken under helgen berättade hon om hur otroligt fokuserade på sig själva de var. Inte nog med att de inte är ett dugg intresserade av social rättvisa eller solidaritet eller ens medmänsklighet, de är inte ens intresserade av att hjälpa andra familjemedlemmar. Var och en tar hand om sig själv i den världen, och så blundar man för allt annat. Svart och vitt, ha och inte ha, inte en gråskala där alla befinner sig i mitten som i Sverige. Och det är ju toppen om man tillhör gruppen som har. Alla de i Sverige som argumenterar för att individen ska behålla mer och staten ta mindre skatt, skulle tillbringa lite tid i England för att förstå hur det blir då. Vi svenskar tar vårt skyddsnät alldeles för mycket för givet och har inte en aning om hur det skulle vara om det inte fanns.

Thursday 19 February 2009

Sverige är ett litet land...jämfört alltså

Jag för en ständig utbildningskamp(anj) med mina engelska och amerikanska kontakter. PR mäts ofta i antal artiklar och i både USA och Storbritannien finns så många olika tidningar, magasin, tidskrifter, webbsajter att det i princip räcker med att skicka ut ett pressmeddelande så får man alltid någonting publicerat. I Sverige, och resten av Norden är det annorlunda.

I hela Norden bor cirka 20 miljoner människor - det är lika många som i New York med omkrets. Det är en referensram. Storbritannien är ungefär två tredjedelar av Sverige till ytan, och har 60 miljoner invånare. Det är också en referensram.

Trots att svenskar (och finländare) läser betydligt mer än andra nationaliteter och antalet tidsrifter i relation till befolkningen är betydligt högre, är det svårt att konkurrera med mina internationella kollegor.

Å andra sidan, om det är en reaktion hos en målgrupp - alltså läsare av en viss tidning; dvs köpare, utvecklare, potentiella partners etc. snarare än journalisten i sig man är ute efter, (och det bör man vara) så går det med bra och genomtänkta ideer som fungerar för målgruppen. Det är så klart enda sättet att få en journalist intresserad. Och en bra artikel i rätt tidning, är värd så mycket mer än en massa småsnuttar i tidskrifter som målgruppen ändå inte läser.

Men försök att förklara det i en telefonkonferens tillsammans med representanter från Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA som räknar sina artiklar i 10-tal....tufft!

De flesta förstår att Norden består av flera länder, med olika språk, kultur, media etc. men när det handlar om budget (och det gör det ofta) blir det inte så enkelt längre. Intressanta diskussioner där det är så tydligt att, trots att regionen är så liten, är den ändå så viktig, särskilt inom IT-sektorn. Vi är avancerade användare av teknologi och ofta trendsetters, så IT-företag vill synas här. Problemet går inte att komma undan. Men den här veckan har jag fått frågan många gånger. Väck mig inatt och jag kommer att säga "kvalitet är bättre än kvantitet" och hur tragiskt är inte det!?

Wednesday 11 February 2009

Posted by Picasa
Posted by Picasa

"Snön faller och vi med den"

Så sjöng Ulf Lundell och det var verkligen exakt så förra måndagen. Det var förunderligt. Hur hela Storbritannien och framförallt London la av när snön började falla. Detta folk som klarat sig igenom världskrig och terroristattacker. Tunnelbanestrejker till trots har ihärdiga londonbor cyklat och gått och på något sätt stolta tagit sig till jobbet oavsett. Så vad hände den här måndagen då vi vaknade upp till ett decimetertjockt lager av snö? Tunnelbanor, tåg och bussar stod stilla, skolorna stängda. Och inte var det för att det inte gick att gå ut. Vid lunchtid räknade jag till 38 snögubbar, 43 olika stora snöbollar, 2 snöhästar och 3 snöbollskrig....en stor snöboll låg i mitten av Haydons road, som en liten minirondell....'

De flesta engelsmän tror att kyla och snö hör ihop. Ja, det gör det väl till viss grad vi har ju inte snö om det är plusgrader, men inte så att ju mer snö, desto kallare...men det tror många här. Och kläderna är därefter. Plötsligt tog man på sig hela skidutrustningen, inklusive skidmask (inte pjäxor) och gick ut! de mest fantastiska kombinationer av skodon och mössor. Balaklavor exempelvis - i + 2 grader. Inte en sydafrikaner som bor i kvarteret...såg några tjejer som gick omkring i tunna tygskor i sörjan. De var mycket förvånade och undra på det!

Jag är övertygad om att det var barnen inom oss alla som kom fram. Det kommer aldrig så mycket snö, som ligger kvar i London. Inte på 20 år har det varit så mycket snö!

Två dagar i snön, leka som barn, en kollektivt outsagd överenskommelse om att lägga av.

Visst - det handlade också om att det fanns risker och här liksom i USA stämmer man varandra till höger och vänster, så skolorna var stängda snarare av säkerhetsskäl än för att lärare och barn inte kunde ta sig dit. Det gäller åtminstone storstadsskolorna.

Som svensk såg jag förundrad på hur engelsmännen så snart det började snöa, glatt konstaterade att japp, det var det, nu kunde ingen jobba....men två dagar!? Andra dagen snöade det inte, men det var halt...och det klart, jag gav mig inte ut med bilen och sommardäck, även om jag vet att många Stockholmsbor inte skulle ha tvekat.

Och nu bråkar alla eftersom företagen inte vill betala för deras lediga tid, utan de måste ta det som semester. Ursäkta mig men vad trodde de? Det gick att ta sig till arbetet, med problem visst, men det gick. Och i dagens moderna, teknikfyllda samhälle där alla jobbar flexibelt med datorer hemifrån. Nonsens!

Själv gick jag ut och tog kort på alla dessa vuxna som byggde snögubbar.

Saturday 3 January 2009

Att aldrig bo i egen lägenhet

Till skillnad från Sverige är det mycket ovanligt att bo för sig själv i England och särskilt då i London. De flesta har faktiskt aldrig bott för sig själva, någonsin, och kommer att gå genom livet tills de blir gamla utan att bo på egen hand. Som enda barnet har jag svårt att förstå hur man kan stå ut med det. Själv måste jag gå ut på promenader och uträtta ärenden på egen hand när resten av familjen är hemma i för många dagar.

De flesta engelsmän (och kvinnor) bor hemma tills de flyttar hemifrån ( såklart!), men då flyttar de sällan in i egen lägenhet eftersom det är alldeles för dyrt, de delar hus eller lägenhet med andra ungdomar eller om de går på universitet bor i korridor. Och de fortsätter och bor så tills de träffar sin respektive och flyttar in i lägenhet tillsammans med henne eller honom, så aldrig någonsin på egen hand!

Jag har bekanta singlar som är i 40-årsåldern som aldrig bott på egen hand, men samtidigt aldrig levt i ett parförhållande....då kan man fråga sig vad det gör för själen...

Det tragiska är att när de blir gamla blir de ofta ensamma i sitt hus eller sin lägenhet, för allra första gången, när mannen eller hustrun går bort. Hur hemskt är inte det!