Hon heter Winifred och är självklar. Ett
ironiskt leende leker i mungipan när hon berättar den vansinniga historien om
den katolska kyrkan i Wimbledon, allra första gången jag träffar henne.
Kyrkan heter lustigt nog också Winifred.
Jag målar runt ytterdörren på framsidan och
pratar mer med mina grannar än jag gjort de senaste fem åren. Winifred har bara
bott här en månad men känner redan och pratar med alla. Hon berättar rakt upp
och ned om hur hon blivit utfryst ur församlingen och att prästen Tim, som hon
varit god vän med, har skickats till Afrika på missionsuppdrag. De var bara
goda vänner, men församlingen misstänkte att det var betydligt mer än så.
Katolska präster lever i celibat och gifter sig inte. Oemotståndligt för vissa
kvinnor. Winifred och Tim brukade dricka te.
Winifred konstaterar att det nog var mer politik i beslutet att frysa ut
henne och skicka iväg Tim än misstanke om kärlek och andra oegentligheter. Det
ligger makt i att vara så nära vän med en av församlingens centrala figurer och
det gillades inte av övriga församlingsmedlemmar och präster.
Winifred blev även utkörd ur sin bostad,
som låg i en av församlingen ägd fastighet. Då drog hon till ett kloster i
Skottland och bodde med nunnor i sex månader. Hon kontemplerade sin framtid –
tror fan det!
När hon kom tillbaka till Wimbledon hade
det värsta lagt sig, hon var välkommen på gudstjänsterna igen även om det tisslades en
hel del, Tim var däremot fortfarande kvar i Afrika och är där än vad jag vet. Winifred hade ingenstans att bo och så långt som till en ny bostad
sträckte sig inte församlingens barmhärtighet. Istället blev hon inhyst av kommunen som hemlös på
YMCA (KFUM) tillsammans med ett stort antal yngre män med diverse problem. Hon
hejar glatt på några unga killar när vi står och pratar. De bor i en lägenhet
på hörnet där det försiggår både det ena och det andra, droger, polisen där var
och varannan natt, slagsmål och högljudda fester. Jo, tanten Winifred känner dem väl. Hon blev kvar på YMCA i 15 månader och eftersom hon pratar med alla....
Så äntligen fick hon en kommunal bostad på
min gata. Allt var toppen tills det visade sig att sonen till den äldre damen i lägenheten bredvid har bespetsat sig på att få in en annan hyresgäst i
Winifreds lägenhet. Mäkta förgrymmad försöker han nu skrämma bort henne med hot
och bråk. Hans åldriga mamma bor mest hemma hos honom, men han åker dit varje
kväll och drar på radio, TV och stereo på högsta volym och återvänder sedan på
morgonen för att stänga av.
Winifred har amält honom till polisen och
tagit kontakt med kommunalrådet. Winifred har vänner och hon ger sig inte. Är du inte rädd undrar jag? Nejdå, nu tänker
jag verkligen inte flytta. Hon har
fått hjälp av paret som nyss flyttat in mittemot (läkare, han är förresten
stjärnan i en dokusåpa om en akutmottagning som går på TV. Finns det något som
Winifred inte vet?) och kommunen har satt upp en ny lykstolpe utanför hennes
hus med det mest genomträngade vita ljus jag sett i hela Wimbledon.
Jag träffar henne igen ett par veckor
senare. Grannarna har lugnat sig och slutat försöka bli av med henne. Det är
bra. Men hon är lite orolig för den där äldre förvirrade mannen som brukar
sitta ute på muren mot gatan i pyjamas. Jag har aldrig sett honom, men
naturligtvis gör jag det ett par dagar senare, mycket riktigt, lutad mot muren
utanför Winifreds hus, i pyajamas. Winifred hittar inte på. Hon har helt enkelt en makalös förmåga att se fantastiska saker. Härom morgonen när
hon kom ut satt han där med en stor förskärare. Hon skulle ringa sina kompisar
polisen och kommunalrådet och föreslå att han kanske borde in i skyddat boende? Ja, kanske det tänker jag. Men nu ska hon iväg till kyrkan och har inte tid att prata mer. Jag konstaterar
att alla borde ha en Winifred som granne. Livet blir definitivt mer intressant då.
