Polacker eller Franska Mastiffer

Luke the builder har flyttat ut! Det hände hastigt och lustigt häromdagen. Han och hans fru, som varit revisor i Polen men nu jobbar på fotoaffären eftersom den polska utbildningen inte är gångbar i England och som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på eftersom hon aldrig säger ett ljud, bar kartonger. De hade fått två veckor på sig att flytta ut - efter att ha bott i lägenheten i åtta år. Tror de var lika chockade som jag!

Luke kom till London i den stora vågen östeuropeiska emigranter för åtta år sedan. Mellan 2003 och 2011 ökade antalet polacker i Storbritannien från 75,000 till 575,000! Polska Sklep (matvaruaffärer) dök upp överallt och i klasserna under min sons fanns plötsligt mellan 5 och 10 elever från Polen. Överallt på gator och i affärer började man höra polska.  Polska män satt och fiskade i den lilla ån som rinner förbi inte så långt härifrån. Det var lite problem med fisket i början, åtminstone i Devon och Dorset vill jag minnas, särskilt fisket av karp. Engelsmännen slänger nämligen tillbaka karpen - för dem handlar det mer om sporten och dessutom äter de flesta inte karp, knappt ens fisk om det inte är fish and chips förstås - medan polackerna självklart åt upp den, varför annars fiska? Kulturkrock kallas det!

Luke kände alla på gatan. Vi brukade diskutera staket, tak och fasader. I början med många handrörelser och pekande hit och dit, men allteftersom han lärde sig engelska hade vi riktiga konversationer. Jag lärde mig massor! Dessutom har han målat om två av rummen i mitt hus och ska snart sätta upp nytt staket åt mig. Han har säkert målat om minst ett rum rum i vartenda hus på den här sidan Wimbledon.

Han har nu ett gäng killar som jobbar för honom, och en vit vskåpbil med “Luke the Builder” i bla bokstäver på. I somras köpte han en Bentleyliknande bil upp på gatan, fråga mig inte vad det var - den var svart iallafall och stor och ståtlig var den och så började han vara chaufför på bröllop.

De har hela tiden hyrt av en privatägare. En lägenhet på övervåningen av ett litet viktorianskt parhus, som mitt ungefär, med två sovrum på övervåningen. De har delat lägenheten med ett annat par. Genom åren har de renoverat hela lägenheten. Luke beskriver, där vi står på trottoaren, hur han tagit hem köksbänkar, diskho, kylskåp, spis, överblivna kakelplattor som andra ratat i de hus han hjälpt till att renovera och satt in hos sig. Han är besviken det syns och undra på det! Så mycket arbete och nu ska de ut. Det är ägarens dotter som ska flytta in berättar Luke och jag ryser. Hon bodde där innan Luke flyttade in, med småbarn och en narkoman till man som sålde droger och slog henne. Hon skrek visserligen för det mesta av en eller annan anledning, så det var svårt att veta när det verkligen var allvar, men en kväll var det verkligen allvar. Polisen kom och hämtade honom. Han levde rövare i polisbilen så jag trodde han skulle buckla plåten inifrån. Efter ett tag flyttade tjejen också.

Enligt Luke ska hon bo där med sina barn och två - till att börja med - stora hundar, franska mastiffer. Hon ska bli valuppfödare. Förstår inte de som klagar på invandrare från östeuropa. I det här fallet och för mig är valet solklart. Jag suckar ännu djupare och saknar redan Luke och hans fru!

Den gamla damen

Bredvid mig  bor en dam, Mrs Woodcock, som är 97 år gammal. Tänk nästan 100 år gammal.
- Då får man telegram från drottningen, när man fyller 100, säger min 11-årige son. "Vad är telegram?"

Mrs Woodcock flyttade in som nygift när hon nyss fyllt 18 (det var 1933). I mitt hus bodde hennes närmaste väninna med sin man. De planterade varsin rosenbuske utanför burspråksfönstret mot gatan. Buskarna med stora mörkrosa blommor finns kvar. Hon skulle bara bo där några år var det tänkt. Hennes tre barn är nu i 70-årsåldern och har egna barn och barnbarn.

Hennes väninnas man dog och så småningom väninnan. Nu finns ingen kvar som kände henne när hon var barn.

Vi flyttade in 1997. Huset var nyrenoverat. Det var vitt, vitt, vitt överallt - och heltäckningsmattor t om i köket och badrummet. Vitt var fint på visningen tyckte jag, men tråkigt att bo i. Som den svensk jag är ville jag slänga ut alla gräsliga heltäckningsmattor och lägga trägolv (nåja laminat då). Det finns en anledning till att man favoriserar mattor i det här landet. Det är fruktansvärt kallt på golven eftersom husen inte har någon isolering, inte underifrån och inte i väggarna och så drar det under ytterdörren och genom fönstren, men det är ohygieniskt och lortigt och fult...jag går igång igen känner jag...

I alla fall, jag satte igång att måla....blodrött på väggarna i en del av vardagsrummet, äppelgrönt i köket, ljusblått i sovrummet. Sådär som jag ville ha det. Min partner fick totalspader! Huset skulle bli osäljbart, alla som klev in skulle förfasas, nej det skulle vara vitt, som en ren kanvas. Och trägolv, vansinne!! Det skulle ju låta alldeles förfärligt när man gick runt....man har skor på sig inomhus här.
- Då får man väl ta av sig skorna, föreslog jag.
- Man kan inte be besökare ta av sig skorna, kom svaret rappt. och jag tänker inte gå omkring barfota inne och förfrysa tårna.
. Fair point, tänkte jag, åtminstone det där om kylan - besökare kunde väl få ha skorna på sig. Men det verkade så vansinnigt att förbereda huset för flytt. Vi hade ju knappt flyttat in?
- Vi ska väl inte flytta på en gång heller?
- Nej, inte än, men vi ska ju inte bo här så många år, och målar man med rött måste man måla över minst tre gånger för att det inte ska skina igenom.

Vi skulle alltså bo i ett visningshus, helst inte sätta upp några tavlor på väggarna och absolut inte måla i blodrött - för vi kanske skulle flytta om några år?

Jag målade ändå...blodrött, grönt och ljusblått.
Min partner flyttade så småningom.
Jag bor kvar i mitt hem- liksom Mrs Woodcock i huset bredvid. Och våra rosenbuskar blommar fantastiskt varje försommar.

OS blues

Efter den enorma urladdning som var OS eller som det kallas här London2012, landade en våt trasa över London. Vad nu? Urladdningen var så total att London känns lite vilset och tyst.
Aldrig har London varit så vibrerande, så motiverat, vänligt, stolt som under OS. Vi fick visa upp vår älskade stad. Den må vara lortig, skräpig, trasig och med hög brottsligt men här finns en tolerans, glädje och spontant energi som inte finns någonstans. London hälsade verkligen världen välkommen.

Alla deltog på ett eller annat sätt. Allt från facklans resa genom lande, vi såg den passera alldeles i närheten av vårt hus, till de olika evenemangen,  många av dem gratis, utomhus som cykling, triatlon och maraton. Vi såg kanot i Eton Dorney och hejade på islands herrar och norges dames i handboll i OS-parken i Stratford och fick en glimt av herrarnas cykellopp genom Richmond Park där vi passade på att ha en picknick.

Hela OS var sådär extremt välorganiserat på ett vänligt sätt som alla drömt om, med  hur många frivilliga som helst som hjälpte till.
Och om förspelet präglades av säkerhetsdiskussioner och vi såg prickskyttar på taken utanför OS-arenorna....inte en enda incident.

Vad finns kvar i mitt minne?

1. Brittiska flaggor precis överallt i hela stan! För en gångs skull fick nationalismen blomma utan att tas över av BNP (British Nationalist Party)
2. Enorma mängder människor överallt som så uppenbart kom från hela världen – en del som skulle på tennisen i Wimbledon så uppklädda att det såg ut som om de skulle på cocktailparty.
3. Trafikomläggningar i hela stan. Rätt som det var när man cyklade var det enkelriktat. Mer komiskt än irriterande.
4. Att transportsystemet faktiskt fungerade!!!
5. Planteringarna i OS-parken. Ängar med blåklint, vallmo, prästkragar. Sommarvackert och så perfekt opretantiöst – och en sköldpadda i en av kanalerna som orsakade stor uppståndelse.
6. De roliga, varma och snabbkäftade ”välkomnare” som satt på tennisdomarstolar på vägen till alla arenor och pratade, hälsdade välkomna, skojade med åskådarna. De var helt underbara och så typiskt oregisserade och individuella personligheter man bara hittar i London.
7. Invigningen med engelsk humor, lagom röra och mycket, mycket värme!

10 tunnelbanetips

Tunnelbanan är verkligen blodomoloppet i London, 11 linjer, 270 stationer och med 3,5 miljoner resande varje dag och det finns några smarta tips för att göra åkandet så smidigt som möjligt:

1. Alltid, alltid, alltid använd Oyster card, dvs det digitala kortet du laddar. Det kan beställas i förväg och få skickat till sig i Sverige och sedan kan det laddas på stationer och butiker i London. Det är mycket billigare än att köpa individuella biljetter. Oyster gäller på tunnelbanan, bussar och tåg i London och stora delar av södra England. För den som redan bor i England kan du beställa ditt här.

2. Snabbaste linjerna är Victoria Line och vissa sträckor av Jubilee Line. Långsammast är District Line och om du reser via Earls Court finns fortfarande ett uråldrigt system med pilar i bruk. Kolla där vart nästa tåg ska gå eftersom destinationen varierar mellan två spår på samma plattform. High Street Kensington, Bayswater och runt Circle Line kan också vara knepigt eftersom bara en del av tågen går via Earls Court.

3. Billigast är att resa off peak, dvs efter 9.30 på dagen. Då är det också mycket lugnare.

4. Om det är fullpackat kolla hur långt det är till nästa tåg. Ibland kommer de nämligen i flock. Northern Line söderut empelvis. Tre tåg kommer tätt tillsammans och sedan ett långt uppehåll. Om det första är fullt, kolla var dörren är. Vänta där på nästa tåg. Chansen finns att det är mycket tommare. Men kom ihåg att gå åt sidan och släppa av folk innan du går på. Anses som mycket oartigt att kasta sig in så snart dörrarna öppnas. Är du man låter du självklart damer gå på före och du erbjuder dem också eventuell sittplats först.

5. Undvik platserna närmast dörrarna. De är avsedda för äldre, gravida och de som har små barn i knät. Om alla andra platser är tagna går det bra att sitta där, men risken finns att man får lämna sin plats.

6. Om ni är flera och det bara finns udda platser. Ta dem och så prata med varandra så medpassagerarna förstår att ni är tillsammans. Londonbor är i de allra flesta fall oerhört trevliga och brukar erbjuda sig att flytta på sig så ni får sitta bredvid varandra.

7. Om det inte finns sittplatser gå in i mittgången. Chansen är stor att någon ska av på vägen och då får du automatisk en plats. Under morgonrusningen - när det verkligen är packat - finns mycket mer rum i mittgången än om man står vid dörrarna.

8. Det är smart att kolla var det är enklast och snabbast att byta linje eftersom det kan skilja rätt mycket mellan olika stationer och linjer.

9. Ha tålamod. Med så många passagerar är förseningar vanliga och arbetsgivare är normalt förstående (liksom passagerare som mest suckar och ler mot varandra när det fastnar någonstans) men det är ändå smart är att ha marginal. Generellt är det OK att vara upp till 15 minuter sen till möten och skylla på tunnelbana eller bussar.  Det finns ingen mobil mottagning i tunnelbanan, vilket innebär att du inte kan messa och säga att du. blir sen förrän du redan är det...tänk på att de flesta resor i London tar 45 minuter till en timme. Om du redan från början ser att du kommer att bli sen är det smart att gardera sig med att säga att du blir " a few minutes late" innan du går ned i underjorden.

10. Och för den som inte provat rekommenderas en tur med DLR.  Förarlösa tåg som går på spår ovanför bebyggelsen i östra London - barn gillar det! Åk båt på Oysterkortet till Greenwich och kolla in nollmeridianen. Promenera i tunnel under Themsen och ta DLR, även det på Oysterkortet, in till centrala London igen.

Om mode och trender och shopping

Vad jag kan minnas har lila aldrig varit en modefärg i Sverige. I England är lila (och knallgult) en rejäl innefärg inte bara för gamla tanter, med några års mellanrum. Allt från ljust pastellila till mörkare. Och det används verkligen av många.

Modet är generellt mycket bättre i Sverige tycker jag.Åtminstone för oss medelålders kvinnor som varken gillar damkläder à la brunt och svart typ dräkt eller klarar av att klämma in oss det unga modet i England, dvs kortkort och supertight, så nära bikini det går att komma utan att det är bikini. Det finns väldigt få snygga, kul kläder som passar en 45-50-åring i Storbritannien. Här klär man sig distinkt antingen för kontoret/jobbet – dvs dräkt, eller för att gå ut;  så lite som möjligt eller väldigt uppklädd i festblåsa lite beroende på vilken klass man tillhör. Opera eller bingo liksom.

Just nu ska man tydligen också ha tofflor på sig på dagen....men det är bättre än de enorma platåskorna som varit så populära. Ingen kan gå omkring i dem, då måste man sitta stilla och bara vara fin.

Så sitter jag på Gatwick Airport och väntar på gatenummer och där kommer ett gäng killar i – ja, jag kan inte beskriva det som något annat än sparkdräkt. De är från Sverige visar det sig och jag tar raskt tillbaka allt ovan. Allt mode är inte bättre i Sverige. Och jag minns hur jag som femåring ståtade med orange stickade byxor. Effekten i töväder var mycket intressant!


Och för att vara lite "current" som man säger här visar jag en intressant shoppingtrend i London. Amerikanska Gilly Hicks butik i Kingston har övergett traditionella skyltfönster och visar istället vågor och surfen från Bondi Beach live på gigantiska skärmar. Nice :)

(O)vanliga husdjur

Ibland sover en räv i min trädgård. Det är nästan som att ha en egen hund, fast mer praktiskt. Rävar är annars ett stort problem i städerna här, det finns över 30,000 rävar i storstadsområdena i Storbritannien. De rotar genom soporna och för ett herrans liv på nätterna. Låter overkligt metalliskt, inte alls som hundar. Och jo, vi har rävskabb så kombinationen rävar och egen hund är inte enkel. 


Det är allmänt ont om plats i London och samtidigt så mycket liv. Det ställer till det, helst vill man ju välja själv vilka husdjur man plockar in?


Först har vi myrorna som alltid är närvarande. De bor under och runt huset och med sprickor i grundplattan (huset är från 1875 byggd på lerjord så inte så konstigt att det spruckit) kommer de fram varje vår på olika ställen, mest i köket. Värstingsgiftet inköptes och det håller dem i schack, fast försvinner gör de inte. Det händer ganska ofta att man får peta undan en och annan på diskbänken, matbordet, eller i soffan. Häromdagen hittade jag ett par vilsna i badrummet på andra våningen.


När vi flyttade in bodde det ekorrar på vinden. De skrämde livet ur oss första natten genom att rusa galet fram och tillbaka över huvudet på oss. Vi visste inte vad det var - tänkte det kanske boode någon där, eller spöken. När exet gick upp och lyste med en ficklampa stirrade han rakt in i två ögon - jodå grå ekorrar, eller råttor med bra som de PR kallas här. Galler runt hela taket fixade problemet.


Ett tag (ett ganska långt tag) hade vi möss. De bodde under golven och man kunde höra dem trippa runt på nätterna. Det var ju väldigt ohygieniskt. Vi försökte först med så kallade humana fångstmetoder, dvs fånga dem i bur och släppa ut dem, men vi lyckades aldrig få någon att gå in i buren trots jordnötssmör - vilket tydligen är det absolut bästa, så återigen, gift köptes, men nehejdå - de dog inte. Det visade sig att om giftet inte var tillräckligt starkt kunde de bli immuna, så vi matade en växande koloni av husmöss genom en hel vinter. Superstarkt gift inköptes och bingo. De försvann. Bara för att komma tillbaka igen nästa vinter och vintern efter. Så småningom upptäckte vi ett hål under röret med vattnet från diskmaskinen som gick ut genom väggen. Vi insåg att det varje höst flyttade in ett nytt par till värmen. Hålet tätades och sedan dess inga möss.


Värst var det när när jag fick in sniglar (slugs alltså inte dem med skal utan de där riktigt äckliga). Jag åker till Sverige flera veckor varje sommar och istället för att ha någon som vattnar blommorna ställer jag ut dem i trädgården. Bland annat ett apelsinträd. Väl tillbaka i London lyfte jag in krukorna och tänkte inte mer på det.


Efter några veckor började jag se slemspår på mattan i vardagsrummet. Förstod direkt vad det var och satte igång att leta. Nej, hittade inget. Jag vände upp och ned på alla möbler, letade bakom gardiner, bokhyllor, inuti soffan, bakom elementet. Ingenting. Varje morgon var det första jag gjorde att gå ned och leta efter spåren. Jodå, den fanns kvar - jag blev som besatt. En natt vaknade jag vid tre-tiden. Nu jävlar tänkte jag, greppade ficklampan från skrubben under trappen och gick på jakt. Mycket riktigt, där slemmade den sig fram på mattan. En bit hushållspapper och den förpassades ut i trädgården. Mycket nöjd gick jag och la mig. Det gick en vecka och så plötsligt en kväll ser jag spår igen på mattan. Hade jag inte tagit bort dem ordentligt? Jag kollar ordentligt och tar bort alla spår. Nästa morgon, nya spår! Men herregud, var det ett hål i väggen igen? Kom de in under golvet? Samma visa igen, upp mitt i natten, hittar den så småningom och skickar ut i trädgården. Detta pågår nu i flera månader. Jag blir av med en, det går någon vecka och så kommer det en ny. Till sist inser jag att det förmodligen är en snigel som lagt ägg i krukan och de kläcks med lite olika mellanrum. Så småningom, efter flera månader! slutar de dyka upp. Men jag sveper fortfarande med blicken varje gång jag kommer in i rummet. Och blommorna får hellre vissna över sommaren än att jag försöker mig på en flytt mellan ute och innevärlden igen.

Längtan är ett löfte om något mer

Har funderat mycket på det där med att längta.

Vi har så satans bråttom att många har glömt bort hur man längtar men jag är bra på att längta. Minns hur jag längtade som barn; efter sommarlovet, ett par nya skridskor, att häggen bakom huset äntligen skulle slå ut så det blev vår, efter att det äntligen skulle bli julafton. Som tonåring längtade jag och mamma efter nästa avsnitt av Herrskap och Tjänstefolk. Vi satt fastklistrade framför rutan och ritade av alla kläder. För att inte tala om hur man pratade och och längtade efter nästa avsnitt av V, eller Twin Peaks.

Vad hände när vi växte upp? Snabbare och snabbare snurrar hjulen. Det går att beställa allt i ett ögonblick, musik, filmer, TV-program kan ses närsomhelst. Längtan hänger samman med att vänta, att ha tålamod och det är vi inte så bra på idag. Helst ska vi inte behöva vänta - eller längta efter någonting, någonsin.

Bor man utomlands blir man väldigt bra på att längta. För hur vi än försöker kan vi fysiskt inte förflytta oss omedelbart. Vi kan inte befinna oss på en annan plats i samma ögonblick vi önskar det eller förflytta dem till oss.

Det behöver inte alls vara fel att längta. Det svenska ordet längtan innehåller ett löfte , och tycker jag, ett löfte utan förväntningar, ett vemodigt accepterande av faktum, en isolerad känsla som står för sig själv. Jag finns här, du finns där. När vi så småningom träffas kanske det inte alls känns så där bra som det gjorde när jag längtade. Men det förstör inte längtanskänslan jag känner just nu.

Kanske tvingar längtan oss att känna och tänka efter, fundera, minnas, återuppleva vad det är med just den personen som vi tycker så mycket om.

På engelska som är ett mycket mer exakt språk finns inte motsvarigheten. "Longing" känns negativt laddat, nej, där finns inget löfte. To long for something, det gör man för något man redan förlorat.

Jag slår upp mitt engelska lexikon, kanske finns något ord som ligger närmare? Så jag kan förklara för mina engelska vänner det där med ett löfte. Jag hittar yearning. Jag måste fråga dem, kanske det finns längtan i det ordet också, men jag inte är tillräckligt engelsk än för att höra undertonen. Och måste erkännas yearning låter väldigt gammalmodigt. Längtan är gammalmodigt och nytt på samma gång.

Den som bor utomlands längtar efter allt möjligt. Efter triviala saker som kaviar och Leksands knäckebröd, efter potatismjöl och italiensk salladskrydda och Heinz chilisås. Vi längtar efter dofter; häggen, liljekonvaljer och syrener, hundkex en daggvåt natt som luktar midsommar, svensk granskog, regnskur på en dammig grusväg en het sommardag...

Men allra mest längtar vi efter människor, deras fysiska närhet och den enkla, omedelbara konversationen som bara går att ha när man är i samma rum. Teknologiutvecklingen är fantastisk, men tills de kan fixa så att molekylerna kan dansa från ett land till ett annat för att därefter återta samma form, för vi nöja oss med att längta - och vänta.

Filosofisk kontemplation

Reser till Sverige - det är så tyst. Jag tar ett djupt andetag. Det är rent och kallt. Jag andas så djupt att jag börjar hosta. Vill ta in tystnaden, bevara den, spara den.

Jag försöker sova och det ringer i ögonen. Tystnaden får liv. Jag hör saker som inte finns. Det tar timmar tills jag somnar.

Springer en lång tur i skogen på morgonen. Inga fåglar sjunger. Det finns ingen trafik som håller mig sällskap, inget fysiskt muller i magen. Inga människor, inga hundar, bara ett överraskat rådjur som förvånat står vid skogsvägen när jag springer förbi - flyttar inte ens på sig. Plötsligt kan jag se världen, reda ut tankar, få tillräckligt lugn i min överansträngda själ - distans. Skulle inte kunna överleva utan detta.

Efter ett tag, klarheten skär i själen. Jag blir för tydlig - syns för mycket. Blir irriterad, rastlös. Det svenska vemodet kryper in.

Åter i London, kliver av planet och möts av muren av ljud. Det hummar från lysrör och mumlar från människor, låt avlöser låt utefter gatan. Bilarnas matta omsluter mig. Jag ligger i sängen med fönstret på glänt. Det är alltid för varmt här, och lite klibbigt, smutsigt. Lyssnar på sirenerna, pratet när människor lämnar puben vid 11-tiden. Bilar. Så småningom lite lugnare tystare. Det går att urskilja det rytmiska dunket av tågen som passerar. Speedway på Wimbledon racetrack. Vinden måste ligga på från det hållet. Fåglarna kvittrar upprört av och till - letar fortfarande rätt sovplats. Om några timmar är det full fart igen. Korta nätter.

Sirenerna kommer och går - ambulanser på väg till St George's hospital. Vem är sjuk tänker jag? Kommer det att gå bra? nog ganska ensam om att fundera över det just ikväll i London. Polisbilar, massor med polisbilar hela tiden. London är en farlig stad. Inga brandbilar idag. Genom kroppen vibrationerna av en storstad som aldrig sover.

En vanlig dag i parken

Solen skiner, det är slutet av mars och 23 grader varmt. Alla går till parken efter skolan.

En öppen yta med gräs där folk ligger och solar, mammor med skolväskor, shopping, barnvagnar och hundar har slagit sig ned i öar. I den av staket avgränsade delen i mitten genomförs dagliga livsavgörande fotbollsmatcher mellan eleverna i Garfield och Priory Primary school. Runtom i buskagen ruskar barnen omkring som om de vore sparvar.

Här finns en "riktig" lekpark för de mindre barnen och här sitter mammorna (och ett fåtal pappor) på bänkar och gräs och pratar. Några stora träd har tagits ned och stammarna har sågats upp i kubbar runt utkanten av parken - där sitter vi och solar oss medan barnen härjar som vilda hundar i buskagen ned mot den lilla ån som rinner igenom parken. Vi pratar om secondary schools, födelsedagspartyn, prov och vad vi ska göra på påsklovet.

Plötsligt kommer en klunga barn springande ut från snåren. I täten en flicka som utsträckt framför sig håller en pistol mellan tummen och pefingret. Glatt ropar hon och de andra: "Titta, titta vi har hittat en pistol!"

Istället för den förväntade paniken utbryter - absolut ingenting.

En av mammorna, (muslimsk med huvudet täckt och fotsid svart klädnad) tar helt sonika ut en servett ur handväskan, plockar av flickan pistolen med hjälp av servetten och lägger den på marken vid sina fötter. Jag ser på från en av kubbarna en bit bort. Har hon sett många polisserier eller har hon egen erfarenhet? tänker jag. Jag sitter kvar. En annan mamma, från Polen, ringer polisen, de ska komma. Några andra mammor från olika delar av världen kommer fram och tittar på pistolen, en tar fram en mobil och tar en bild. Fortfarande inga stora gester.

Barnen kommer i små klungor för att titta, men går snabbt tillbaka till sin klätterställning, fotbollsmatch eller gunga.

Jag går fram och tar en bild med min mobil...jag har aldrig sett en pistol. Är den riktig undrar jag, tänker, de har väl kunskap jag inte har? Men nej, de vet inte heller. Jag känner mig väldigt svensk.

Två engelska mammor kommer fram, en fransk, en från Filippinerna. Vi står alla och pratar lugnt om drogproblemen i området, om inbrott, om hur viktigt det är att barnen inte hamnar i dåligt sällskap. Ingen är upprörd.

Så småningom kommer polisen och antecknar. De tar med sig pistolen och åker. Barnen fortsätter leka, mammorna pratar vidare om ditt och datt. Ingen är arg, ingen kräver att "någon borde göra nåt". Ingen säger att i den här parken kan man ju inte vara längre med barnen. Det här är en storstad. Det finns problem.

På väg hem frågar jag Alexander vad polisen sagt, var det en riktig pistol? Jo, det var det, men inte en så farlig en. Den kunde skada men inte döda någon tydligen.

På väg ut ur parken möter vi två killar med en bulldog som går och letar i buskarna. De tittar inte på oss eller några av de andra barnen eller mammorna. Det är som om vi inte existerar. Några mammor ser dem, har dem bara i ögonvrån medan de fortsätter med sitt.

Två universum som existerar parallellt.

Min son är 11 år. Sedan 2005 har 139 tonåringar mördats i London.

Det här är London - en stad jag älskar. Jag kan inte ändra på misären som skapar gäng och våld. Jag kan bara lugnt och rationellt visa min son hur det ser ut. Resonera med honom, diskutera vad som händer, finnas till hands och prata om hur lätt det är att dras med och vilja visa sig tuff. Och lita på att han växer upp till en klok ung man.

Det engelska skolsystemet igen

För att återknyta till en tidigare bloggpost om det engelska skolsystemet där jag beskrev hysterin som omgärdar sökandet till secondary school, dvs där barnen börjar när de är 11-12 år och går resten av skoltiden. I början av mars fick vi så äntligen BESKEDET.

Min son går i en ganska typisk klass för att vara en statlig skola i ett mångkulturellt mellanklassområde i London. Eleverna, eller snarare vi föräldrar kan delas in i tre typer:

• De akademiskt utbildade mellanklassföräldrarna som driver på sina barn och ser till att de studerar hårt. De skriver diverse prov för "grammar schools" alltså de som är avgiftsfria och selektiva; de som är smarta/skriver bäst på inträdesprovet erbjuds en plats
• De som resignerat inför det engelska systemet. Som inte kan betala för en privat plats och vars barn inte har möjlighet att skriva tillräckligt bra på proven för att ta sig in på en grammar school.
• Jag

Fördelningen är grupp 1: 20 procent, grupp 2: 79,5% och grupp 3: 0,5 %- Alla skulle välja en grammar school om det var möjligt.

I den första gruppen har hysterin varit olidlig och de stackars barnen har fått särskild undervisning efter skolan och inte tillåtits leka ute i samma utsträckning. Mycket handlar om klass, status och kontakter snarare än akademiska studier, även om de som går på grammar schools har en mycket större möjlighet att komma in på bra universitet. Om det beror på att de fått en bättre undervisning eller för att de helt enkelt var begåvade från början och hade klarat sig lika bra på vilken skola som helst ska jag låta vara osagt.

Så vad blev resultatet? Jo, av de cirka 30 eleverna, fick 4 av dem plats på en grammar school eller på något sätt selektiv statlig, dvs gratis skola, övriga, förutom min Alexander, fick plats på den skola de bor närmast, dvs den skola de skulle fått plats på om de inte skrivit några prov över huvud taget.

Besvikelsen hos en del av barnen har varit stor, men det är självklart så att det egentligen var deras föräldrar som var besvikna. En av klasskamraterna grät hela kvällen när han insåg att han skulle behöva gå i den där skolan de i klassen hade sagt var så dålig.

Hur gjorde vi? Vi separerade. Inte på grund av det här, men ansökningarna skulle göras i samband med separationen i juni förra året så mitt i misären bestämde vi oss för att åtminstone försöka få ut något bra av situationen. Så Alexanders pappa flyttade till en lägenhet alldeles i närheten av en av de bästa statliga skolorna i landet. Vi ändrade alla papper så att Alexander officiellt var skriven där (vi har delad vårdnad 50/50 - hur vi lyckades med det i stockkonservativa England är värt en bloggpost i sig!) och Alexander fick en plats där. Jag visste inte ens när beskedet väntades och några av de andra mammorna visade en kombination av fasa och fascination över det.

Är rätt stolt över att vi trots allt lyckades tänka smart och logiskt mitt i allt elände.

Många i Sverige ser beundrande på det engelska skolsystemet - men man ska komma ihåg att här finns inte skolpeng, utan privat = betala. Trycket på det selektiva skolorna är enormt så det är bara topp 1-2 procent i varje klass som kommer in där. Här finns inga betyg som i de svenska skolorna, utan allt bygger på skriftliga prov.

Så i höst börjar min son på Overton Grange i Sutton. Det tycker vi alla ska bli spännande - framförallt han som redan spanat in skoluniformerna. Gröna med mycket korta kjolar för tjejerna!

Lie back and think of England

Jag befinner mig fortfarande i ett ingemansland mittemellan Sverige och England. Jag bor i England, men jobbar fortfarande med Sverige. Min själ är fortfarande väldigt svensk. Jag undrar om det går att bli helt engelsk, oavsett hur mycket integrerad man blir och hur många vänner man än får här? Det finns ett kulturellt och värderingsmässigt bagage som går djupt, djupt.

Det märks inte minst när man träffar svenskar på besök i England. Jag behöver inte fundera på hur jag uttrycker mig, vilka värderingar som gäller, vilken nivå att lägga det på. Vi svenskar ger varandra en kram när vi möts - jag menar skulle engelsmän göra det? aldrig i livet! Möjligen kindpussar.... En kram när man möts är varmt och avväpnande och ger en närhet som inte går att få med engelsmän, och jag tror en sådan närhet ställer till det för dem. En kindpuss är vänligt menytligt, kravlöst - vilket innebär att jag fortfarande kan sticka kniven i dig när du vänder ryggen till.

Ett område där skillnaderna i inställning är diametralt olika - om man nu vill generalisera - är sex. Svenskar skulle kalla en helg för par utan barn på ett trevligt hotell för "romantiskt". Här pratar man om en "dirty weekend". Jamen hallå??!! Victoria vakar starkt över moralen tydligen. Samtidigt köper engelska kvinnor kopiösa mängder sexiga underkläder.

Svenska kvinnor pratar och engagerar sig i sex avspänt. Vi pratar ibland om sex med andra kvinnor, nära vänner. Det sker med glimten i ögat (nej vi diskuterar inte våra män om vi har några). Engelska kvinnor diskuterar inte sex alls, oavsett hur nära vänner man är. Sex är enormt överexponerat i musik och film och samtidigt väldigt privat och något som ska ske i mörkret bakom tjocka fördragna gardiner.

Så tänk svenska kvinnor som träffar engelska män...kramar som misstolkas, avspänt och lekfullt, upplevs av många britter som paradis och skyldigt helvete på samma gång!

När jag först flyttade hit, gick jag ibland omkring på kvällen i vårt lilla hus naken utan att dra för gardinerna. Det låg inget hus mittemot. Vi bodde i slutet av en återvändsgata så där fanns ingen passerande trafik och vi hade absolut ingen insyn. Jag blev tillsagd att jag riskerade polisanmälan för ofredande om jag inte antingen satte på mig kläderna eller drog för gardinerna. Ofredande? Så ful var jag väl ändå inte. Nej det var inte problemet, utan det var omoraliskt. Jag bestämde mig för att ta risken - om inte annat så på rent jävulskap. Kunde man sprida lite upphetsning och glädje så enkelt om någon mot förmodan råkade vandra ned på vår gata och snegla upp mot fönstret och se mig, så fick det väl vara så då.

Det är inte så konstigt att uttrycket "lie back and think of England" uppstod just i England.

Här säljs drömmen om vildmarken

Bear Grylls och Ray Mears är hjältar i England. Vi följer deras resor, hur de lever av det som landet ger dem. De fiskar och gräver upp, grillar rötter och bygger kanoter. Som mamma säger "de är pojkar som bygger kojor i skogen".

Fråga vilken man som helst här och det där med att kunna göra upp eld utan tändstickor, eller med bara en tändsticka, är total maxat. Kan man fånga sin fisk, göra upp eld och grilla den, då är man en riktig man.

Drömmen om vildmarken säljs stenhårt. Problemet är att det inte finns någonstans i England där man får leva vilt. Mycket är privat mark där man inte får ens röra sig, allemansrätten finns inte här. Resten ägs av National Trust eller English Heritage, medlemsorganisationer för att bevara land och skog. Där får man inte göra upp eld, över huvud taget. Man får inte heller fiska, plocka blommor eller svamp...möjligen bär om det finns några.

På TV visar en av kändiskockarna hur han samlar musslor och fiskar och lagar till över öppen eld och vi sitter och dreglar och tänker, vill också göra så. Men det är förbjudet att göra upp eld vid kusten också.

Konstigt kan man tycka, men det bor över 60 miljoner människor på en yta som motsvarar en tredjedel av Sveriges. Det finns alltså inte plats för alla vildmarkare, vilket gör det ännu mer attraktivt förstås. De borde åka till Sverige istället. Visserligen får man inte göra upp eld hur som helst där heller, men hallå, möjligheterna till vildmarksliv är oändligt mycket större. Billiga flyg och 2,5 timmar bort gör det hela klart genomförbart.

I Sverige finns en jättemarknad för brittiska män (mest) som vill bygga kojor i skogen, eftersom det varken finns skog eller är tillåtet att bygga kojor i England! Samtidigt när jag frågar en svensk (manlig) kompis om det där med att göra upp eld med stål tittar han frågande på mig. " Men det är ju mycket enklare att använda bensin?" säger han. Och mina manliga brittiska vänner talar om för mig att "ölen är dyr i Sverige". När jag glatt berättar om varg och björn i Bergslagsskogarna ser jag ridån gå ned. Det är för vilt helt enkelt!