Såhär en lördagsmorgon i oktober letar jag hus i upptagningsområdet för Cheam High School söder om London. Vi ska flytta så att vi kommer nära en bra secondary school. Vår son är 9 och ska inte börja secondary förrän han fyller elva, dvs om två år, men det är en lång och komplicerad process.
För svenska föräldrar är det engelska skolsystemet en mardröm. Skolorna är bra, undervisningen är mycket bra, men att hitta rätt skola är en snårskog. Det gäller både låg- och mellanstadiet, sk primary schools, men allra mest för så kallade secondary year, dvs från det att barnen är 11-12 år gamla och tills de slutar grundskolan och går vidare till universitetet.
Vilken skola du går i kan avgöra hur väl det kommer att gå för dig i yrkeslivet. Det är svårt som svensk att förstå hur stor inverkan ett skolval kan ha på karriären och livet. I botten ligger det enormt uppdelade samhället - antingen har du pengar eller inte. Har du pengar kan du köpa dig plats i en privatskola för dina barn, med de bästa lärarna, bästa lokalerna och utrustning. Utan pengar är du med i ett skollotteri som är baserat på barnets intelligens, var du bor och hur mycket du är beredd att uppoffra. För den som inte kan betala för sitt barns utbildning, och det kostar i snitt £5,000 per termin, dvs närmare 200,000 SEK per år, finns dels så kallade grammar schools, en kvarleva från den tid när det fanns en examen vid 11-årsåldern som skickade de smartaste barnen till grammar school medan övriga fick gå så kallad comprehensive school. Hela systemet togs bort sägs det åtminstone11+ examen, men typiskt England, grammar schools fick finnas kvar...förklara den logiken?
För att komma in på en grammar school måste barnen genomföra ett test som skiftar från skola till skola. De som klarar testet har en chans att få en plats, men inte alla om intresset är stort och det är det. Då är det intervjuer som gäller. Grammar schools är gratis och ofta uppdelade i skolor för flickor och pojkar. Och det ska sägas det räcker inte med medelintelligens eller ens över medelintelligens för att få en plats. Föräldrar satsar på speciallärare som ger extraundervisning för att säkra en plats i de bästa skolorna. Det gäller såväl grammar schools som privatskolor med så hög status att det krävs både pengar och inträdesprov för en plats.
För alla andra som inte kan betala och som inte finns i grammarschool-kategorin eller som tycker att flickor och pojkar ska gå tillsammans i skolan, återstår det statliga skolsystemet, som regeringen här kommer att strypa alla investeringar till, totalt.
Det har satsat en hel del på skolsystemet i England de senaste 10 åren och de är inte alls dåliga, men det beror på var man bor. Och de har alla olika specialiteter, arts, maths and computing osv. Eftersom det är tätt tätt med människor här har de flesta möjlighet att söka till fler än en secondary school, och det gäller att prioritera rätt.
Förra veckan besökte jag tre secondary schools, alla måste man bo inom cirka 3 kilometer annars får man inte en plats. De som redan haft investeringar eller där byggnadsarbete redan börjat kommer att vara chokade med sökande, medan de där arbetet redan dragit igång kommer att sjunka nedåt i popularitet.
Och då har jag inte ens nämnt league-tables och good schools-guides som tittar på examensresultaten år från år och jämför olika skolor. Och vi föräldrar lusläser dessa. Vi bor i ett område där secondary schools inte är så bra och vi måste ändå skaffa ett större hus och här är de helt enkelt för dyra så vi måste flytta längre ut. Så vi låter skolornas kvalitet styra var vi ska bo. Sjukt? javisst!
Det intressanta är att i de bästa skolorna skapas en tradition att studera vidare, och sedan är det vissa universitet som räknas som de bästa och har man gått där får man de bästa och mest prestigefyllda jobben och...inte minst viktigt du får vänner iu inflytelserika familjer som alla håller varandra om ryggen.
Så långt från Sverige! Kanske finns vissa likheter med storstadsområden, men för oss som växt upp i småstad, rena chocken!
