En vanlig dag i parken

Solen skiner, det är slutet av mars och 23 grader varmt. Alla går till parken efter skolan.

En öppen yta med gräs där folk ligger och solar, mammor med skolväskor, shopping, barnvagnar och hundar har slagit sig ned i öar. I den av staket avgränsade delen i mitten genomförs dagliga livsavgörande fotbollsmatcher mellan eleverna i Garfield och Priory Primary school. Runtom i buskagen ruskar barnen omkring som om de vore sparvar.

Här finns en "riktig" lekpark för de mindre barnen och här sitter mammorna (och ett fåtal pappor) på bänkar och gräs och pratar. Några stora träd har tagits ned och stammarna har sågats upp i kubbar runt utkanten av parken - där sitter vi och solar oss medan barnen härjar som vilda hundar i buskagen ned mot den lilla ån som rinner igenom parken. Vi pratar om secondary schools, födelsedagspartyn, prov och vad vi ska göra på påsklovet.

Plötsligt kommer en klunga barn springande ut från snåren. I täten en flicka som utsträckt framför sig håller en pistol mellan tummen och pefingret. Glatt ropar hon och de andra: "Titta, titta vi har hittat en pistol!"

Istället för den förväntade paniken utbryter - absolut ingenting.

En av mammorna, (muslimsk med huvudet täckt och fotsid svart klädnad) tar helt sonika ut en servett ur handväskan, plockar av flickan pistolen med hjälp av servetten och lägger den på marken vid sina fötter. Jag ser på från en av kubbarna en bit bort. Har hon sett många polisserier eller har hon egen erfarenhet? tänker jag. Jag sitter kvar. En annan mamma, från Polen, ringer polisen, de ska komma. Några andra mammor från olika delar av världen kommer fram och tittar på pistolen, en tar fram en mobil och tar en bild. Fortfarande inga stora gester.

Barnen kommer i små klungor för att titta, men går snabbt tillbaka till sin klätterställning, fotbollsmatch eller gunga.

Jag går fram och tar en bild med min mobil...jag har aldrig sett en pistol. Är den riktig undrar jag, tänker, de har väl kunskap jag inte har? Men nej, de vet inte heller. Jag känner mig väldigt svensk.

Två engelska mammor kommer fram, en fransk, en från Filippinerna. Vi står alla och pratar lugnt om drogproblemen i området, om inbrott, om hur viktigt det är att barnen inte hamnar i dåligt sällskap. Ingen är upprörd.

Så småningom kommer polisen och antecknar. De tar med sig pistolen och åker. Barnen fortsätter leka, mammorna pratar vidare om ditt och datt. Ingen är arg, ingen kräver att "någon borde göra nåt". Ingen säger att i den här parken kan man ju inte vara längre med barnen. Det här är en storstad. Det finns problem.

På väg hem frågar jag Alexander vad polisen sagt, var det en riktig pistol? Jo, det var det, men inte en så farlig en. Den kunde skada men inte döda någon tydligen.

På väg ut ur parken möter vi två killar med en bulldog som går och letar i buskarna. De tittar inte på oss eller några av de andra barnen eller mammorna. Det är som om vi inte existerar. Några mammor ser dem, har dem bara i ögonvrån medan de fortsätter med sitt.

Två universum som existerar parallellt.

Min son är 11 år. Sedan 2005 har 139 tonåringar mördats i London.

Det här är London - en stad jag älskar. Jag kan inte ändra på misären som skapar gäng och våld. Jag kan bara lugnt och rationellt visa min son hur det ser ut. Resonera med honom, diskutera vad som händer, finnas till hands och prata om hur lätt det är att dras med och vilja visa sig tuff. Och lita på att han växer upp till en klok ung man.

Det engelska skolsystemet igen

För att återknyta till en tidigare bloggpost om det engelska skolsystemet där jag beskrev hysterin som omgärdar sökandet till secondary school, dvs där barnen börjar när de är 11-12 år och går resten av skoltiden. I början av mars fick vi så äntligen BESKEDET.

Min son går i en ganska typisk klass för att vara en statlig skola i ett mångkulturellt mellanklassområde i London. Eleverna, eller snarare vi föräldrar kan delas in i tre typer:

• De akademiskt utbildade mellanklassföräldrarna som driver på sina barn och ser till att de studerar hårt. De skriver diverse prov för "grammar schools" alltså de som är avgiftsfria och selektiva; de som är smarta/skriver bäst på inträdesprovet erbjuds en plats
• De som resignerat inför det engelska systemet. Som inte kan betala för en privat plats och vars barn inte har möjlighet att skriva tillräckligt bra på proven för att ta sig in på en grammar school.
• Jag

Fördelningen är grupp 1: 20 procent, grupp 2: 79,5% och grupp 3: 0,5 %- Alla skulle välja en grammar school om det var möjligt.

I den första gruppen har hysterin varit olidlig och de stackars barnen har fått särskild undervisning efter skolan och inte tillåtits leka ute i samma utsträckning. Mycket handlar om klass, status och kontakter snarare än akademiska studier, även om de som går på grammar schools har en mycket större möjlighet att komma in på bra universitet. Om det beror på att de fått en bättre undervisning eller för att de helt enkelt var begåvade från början och hade klarat sig lika bra på vilken skola som helst ska jag låta vara osagt.

Så vad blev resultatet? Jo, av de cirka 30 eleverna, fick 4 av dem plats på en grammar school eller på något sätt selektiv statlig, dvs gratis skola, övriga, förutom min Alexander, fick plats på den skola de bor närmast, dvs den skola de skulle fått plats på om de inte skrivit några prov över huvud taget.

Besvikelsen hos en del av barnen har varit stor, men det är självklart så att det egentligen var deras föräldrar som var besvikna. En av klasskamraterna grät hela kvällen när han insåg att han skulle behöva gå i den där skolan de i klassen hade sagt var så dålig.

Hur gjorde vi? Vi separerade. Inte på grund av det här, men ansökningarna skulle göras i samband med separationen i juni förra året så mitt i misären bestämde vi oss för att åtminstone försöka få ut något bra av situationen. Så Alexanders pappa flyttade till en lägenhet alldeles i närheten av en av de bästa statliga skolorna i landet. Vi ändrade alla papper så att Alexander officiellt var skriven där (vi har delad vårdnad 50/50 - hur vi lyckades med det i stockkonservativa England är värt en bloggpost i sig!) och Alexander fick en plats där. Jag visste inte ens när beskedet väntades och några av de andra mammorna visade en kombination av fasa och fascination över det.

Är rätt stolt över att vi trots allt lyckades tänka smart och logiskt mitt i allt elände.

Många i Sverige ser beundrande på det engelska skolsystemet - men man ska komma ihåg att här finns inte skolpeng, utan privat = betala. Trycket på det selektiva skolorna är enormt så det är bara topp 1-2 procent i varje klass som kommer in där. Här finns inga betyg som i de svenska skolorna, utan allt bygger på skriftliga prov.

Så i höst börjar min son på Overton Grange i Sutton. Det tycker vi alla ska bli spännande - framförallt han som redan spanat in skoluniformerna. Gröna med mycket korta kjolar för tjejerna!

Lie back and think of England

Jag befinner mig fortfarande i ett ingemansland mittemellan Sverige och England. Jag bor i England, men jobbar fortfarande med Sverige. Min själ är fortfarande väldigt svensk. Jag undrar om det går att bli helt engelsk, oavsett hur mycket integrerad man blir och hur många vänner man än får här? Det finns ett kulturellt och värderingsmässigt bagage som går djupt, djupt.

Det märks inte minst när man träffar svenskar på besök i England. Jag behöver inte fundera på hur jag uttrycker mig, vilka värderingar som gäller, vilken nivå att lägga det på. Vi svenskar ger varandra en kram när vi möts - jag menar skulle engelsmän göra det? aldrig i livet! Möjligen kindpussar.... En kram när man möts är varmt och avväpnande och ger en närhet som inte går att få med engelsmän, och jag tror en sådan närhet ställer till det för dem. En kindpuss är vänligt menytligt, kravlöst - vilket innebär att jag fortfarande kan sticka kniven i dig när du vänder ryggen till.

Ett område där skillnaderna i inställning är diametralt olika - om man nu vill generalisera - är sex. Svenskar skulle kalla en helg för par utan barn på ett trevligt hotell för "romantiskt". Här pratar man om en "dirty weekend". Jamen hallå??!! Victoria vakar starkt över moralen tydligen. Samtidigt köper engelska kvinnor kopiösa mängder sexiga underkläder.

Svenska kvinnor pratar och engagerar sig i sex avspänt. Vi pratar ibland om sex med andra kvinnor, nära vänner. Det sker med glimten i ögat (nej vi diskuterar inte våra män om vi har några). Engelska kvinnor diskuterar inte sex alls, oavsett hur nära vänner man är. Sex är enormt överexponerat i musik och film och samtidigt väldigt privat och något som ska ske i mörkret bakom tjocka fördragna gardiner.

Så tänk svenska kvinnor som träffar engelska män...kramar som misstolkas, avspänt och lekfullt, upplevs av många britter som paradis och skyldigt helvete på samma gång!

När jag först flyttade hit, gick jag ibland omkring på kvällen i vårt lilla hus naken utan att dra för gardinerna. Det låg inget hus mittemot. Vi bodde i slutet av en återvändsgata så där fanns ingen passerande trafik och vi hade absolut ingen insyn. Jag blev tillsagd att jag riskerade polisanmälan för ofredande om jag inte antingen satte på mig kläderna eller drog för gardinerna. Ofredande? Så ful var jag väl ändå inte. Nej det var inte problemet, utan det var omoraliskt. Jag bestämde mig för att ta risken - om inte annat så på rent jävulskap. Kunde man sprida lite upphetsning och glädje så enkelt om någon mot förmodan råkade vandra ned på vår gata och snegla upp mot fönstret och se mig, så fick det väl vara så då.

Det är inte så konstigt att uttrycket "lie back and think of England" uppstod just i England.