Spot the Swede - eller är det en italienare?

Nyligen återkommen från New York. Svenskar och norrmän överallt och jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar "spot the Swede".

Det började redan som nyinflyttad till London i slutet av 90-talet. Det är förvånansvärt enkelt att se vilka som är svenskar bland horderna av turister i Londons West End. Och med Norwegians billigflyg till New York från Norden (och London) är det självklart många som tog chansen över påsk. Och det var förvånansvärt många svenskar även där. Jag och min son brukar prata svenska när vi vill vara hemliga. Problemet med engelska som modersmål är att alla andra förstår vad man säger. Men här gällde det verkligen att tänka sig för.

Kanske besökte vi samma områden, turistattraktioner som andra svenskar, kanske var vi på samma "tid" dvs gick ut, åt lunch etc ungefär samtidigt.

Den stora frågan har hela tiden varit vad är det som gör att man "ser svensk" ut? Inte helt självklart. Vita sockor i sandaler stämmer inte längre. Inte heller fyrkantiga glasögon, gångbart i början av 2000-talet men nu har alla nationaliteter fyrkantiga små glasögon med markerade bågar. Det måste vara en kombination av många saker som kroppsform, blick, sättet att röra sig etc. Och tänker jag nu lägga till kläder, särskilt mäns kläder.

Har aldrig sett så många superstylade män, med mycket genomtänkt garderob, rätt accessoarer, hattar, skor, bälten etc. De visade sig vara svenskar i väldigt många fall. Är detta den där "metromannen" jag hört så mycket om?

De ser ut som italienska män, också de oerhört måna om sitt utseende. Möt en italienare och det första han gör är att syna dig upifrån och ner och gradera dig på en modeskala. Skillnaden mellan italienska och svenska män (hoppas jag) är att medan italienska män bor hemma med mamma tills de gifter sig, är svenska män jämlikare och utvecklas till lattepappor. Och när barnen är stora nog drar de till New York med familjen. Uppenbarligen.

Stolpdiskussioner

Det har varit en lugn vecka i Leslie Gardens. Inga mysterier, förutom en liten skärmytsling, nä inte ens det, en liten stolpdiskussion med mina marockanska grannar. Vi har bytt planket mellan våra tomter och bytt ut en trästolpe mot en betongstolpe. Min byggkille Delton erbjöd sig att kapa en bit på stenplattan närmast staketet så det skulle passa bättre. Han pratade med mannen i huset som insisterade att det inte alls behövdes. Efter en hel del dividerande där Delton försökte förklara att det då då skulle bli lite snett med ett glapp mot deras stenlagda altan  gav han upp. Jag visste att frun i huset varit orolig for att allt hennes skräp skulle sopas in via öppningen under planket så föreslog att han fyllde igen det med cement så det var tätt.

Jag pratade med grannen och frågade om allt såg OK ut på hennes sida. Hon skulle kolla och en hel vecka senare kommer hon och knackar på och säger att det inte ser så bra ut och kan vi kanske flytta på stolpen lite. Jag förklarar att den nu är satt i cement och inte är så enkel att flytta, men säger att jag ska prata med Delton. Han suckar djupt när jag berättar och erbjuder sig att prata med henne.

Han försökte förklara att det inte är så enkelt att flytta på stolpen, hon lyssnar uppmärksamt och säger sedan: "Men om vi bara flyttar den en liten, liten bit in? Då blir det bra."
"Men," säger Delton, "då måste vi gräva upp hela sektionen och ta bort all cement, köpa en ny stolpe och sätta ned. Det är inte något jag kan göra så enkelt och då måste du betala för det?"
"OK, OK," säger hon, "men det är ju bara en liten, liten bit." Hon lägger handen på stolpen och liksom puffar på den lite. Som om Delton kunde trolla den en decimeter närmare stenplattorna. Delton skakar på huvudet och jag bjuder på te. Han förklarar igen att det är ett stort jobb. "Men titta," säger hon. "Visst skulle det bli bättre om stolpen stod närmare, och då kunde cementen som delton använt för att fylla i inte vara så synlig?" Jag går in. När jag kommer ut har de kommit överens om att Delton ska byta ut cementen mot trä och de är helt överens. Hur gick det till? Jag är bara glad och tacksam!

Mysteriet med Shirley och Brian

Det tisslas och tasslas. Vad har hänt med stackars Brian. Det är tomt och tyst på Lesley Gardens nr 4. Inga hundar, ingen Brian ute och kollar parkerade bilar.

Efter koll med grannarna visar det sig, jo han har verkligen ramlat ned för trappen. Han är inlagd, ingen vet riktigt hur illa det är. Shirley klarar sig inte själv så bor hos en av sina söner med hundarna.

Jag säger självklart inget till grannarna om hur Shirley skämtat om att ett bra sätt att bli av med honom skulle vara att just knuffa ned honom från trappen. Det är för otroligt för att vara sant, särskilt på en liten återvändsgata i Sutton i England. Men obehagligt att hon sa just så!

Så träffar jag Shirley en morgon efter någon vecka och hon berättar vad som hänt. 

Hon hade varit hos tandläkaren och hittade Brian liggande på golvet vid foten av trappan medvetslös när hon kom hem. Han hade slagit i huvudet i en stol som stod längst ned. Hade stolen inte haft en rejäl virkad dyna hade han inte levt idag. När ambulanspersonalen kom hade han vaknat till men ingen vet riktigt hur länge han legat där, ett par timmar minst.

Tack och lov för virkade dynor, tänker jag, men fy satan för mattinklädda trappor. Inte konstigt att man slinter på dem! Har själv halkat nedför halva trappen i mitt förra viktorianska hus med superbrant trapp och minismala trappsteg som man måste gå nedför på snedden eftersom foten inte ryms på trappsteget....och då har jag INTE jättestora fötter!

Shirley tittar lite filurigt på mig och konstaterar att ibland behöver man inte ens ge dem hjälp nedför trappan, karlarna. Jag häpnar! Hon både kom ihåg och vågade skoja om det. Jag rodnar.  Att jag tänkte så illa om henne!

Så inget kriminaldrama. Inte där i alla fall. Men frågan är hur det är med mina andra grannar och deras dotter som gifts bort och nu hålls fången.....? Måste undersökas.

Oh Shirley!

Jag insåg redan första gången jag träffade Shirley att hon var mycket speciell. Bara att ta emot på sängkanten! Inte är det vanligt att få reda på absolut allt; deras liv, hundarnas liv, alla grannars och barnens liv första timmen man möter dem heller.

Shirley (78) är liten, tunn, lite kutryggig och hopsjunken, med stappliga ben, blont (färgat) hår lagt i vackra vågor, stora glasögon, långa vackra naglar på finlemmade fingrar med många ringar. Vackra kläder. Hon måste varit mycket attraktiv som ung och ögonen spelar fortfarande oavbrutet. Jag vet nu att hon inte är döende, men hon har ont ÖVERALLT!

Brian, hennes man (82) är ännu mer kutryggig, hopsjunken, och han var väl inte så lång från början heller  (vi ska väl alla bli så tänker jag och sträcker lite extra på ryggen så länge jag nu kan). Tillsammans har de mer liv i sig än en hel bunt tonåringar. Brian är mycket slagfärdig och väldigt rolig. Han har ägt ett tryckeri, van att tala om hur saker och ting ska vara och gud nåde den hantverkare som inte gör ett bra jobb hos honom. Brian är dessutom polis på gatan och ser till att alla parkerar som de ska.

Om Brian nu bestämmer på gatan står det helt klart, när jag träffar Shirley den där första gången, att det är hon som bestämmer inne i huset. Hon kör med honom hela tiden, fnyser åt honom, skakar på huvudet. Han nickar, tar det, och fixar som hon vill. "Oh yes Shirley, of course Shirley, anyway you like Shirley". När han är utom hörhåll (ja, nästan i alla fall) teaterviskar hon till mig att han väl inte är så mycket att ha, och det är tydligt vad hon menar. 

Hoppsan, där flög mina fördomar om reserverade lätt frigida britter ut genom fönstret. Hon förhör sig noga om mitt privatliv och när hon hör att jag har en man i Sverige: "Oh, a Swedish man!" har han möjligen en bror?

Hon träter över Brian och skämtar om att hon ska knuffa honom nerför trappen. Vi skrattar.

Hon berättar om mina grannar "the Moroccans" - nog mest för att hon inte kommer ihåg namnen på dem, än att hon är rasist. Hon var mycket god vän med paret jag köpte huset av, ett par i 70-årsåldern med utflugna barn och en irländsk setter. Enligt mina grannar "the Moroccans" drack de alldeles för mycket och blev väldigt otrevliga när de var fulla.
Av Shirley får jag en detaljerad beskrivning från den andra sidan av bråket. Hur deras son ("the Moroccans" son alltså) sprang omkring naken i trädgården bara för att jävlas. "Hade det varit jag," säger Shirley, " hade jag passat på att titta lite extra - men det fanns nog inte så mycket att titta på antar jag!" gapskrattar hon.
Hon berättar också att "the Moroccans" har en dotter som är bortgift i ett arrangerat giftermål och sitter inspärrad... man vet inte vad som är sant och jag väljer att ta allt med en nypa salt och att inte berätta alltför mycket om mig själv för Shirley.

När jag så småningom kommer därifrån, efter två timmar! skrattar jag och inser att jag måste försöka hitta ett sätt att förhålla mig till dem. De är roliga men Shirley har uppenbart mycket långtråkigt. Eftersom jag jobbar hemifrån finns en klar risk att de kan ta över hela mitt liv.

En vecka senare står ambulansen utanför deras hus och de bär ut Brian. Han har ramlat nerför trappen...

Ta med cykeln på tåget

Det är superenkelt att ta med cykel på tåg i England och kostar inget. Rekommenderar verkligen att hyra en cykel och ta tåget till Richmond, Windsor Great Park, Brighton eller Dorking. Eller varför inte ta med cykeln på en av "riverbåtarna" och dra ut till Greenwich eller ännu längre bort?

Bra information och rutter för Londonområdet finns hos Visit London och för lokal och regionaltåg på Transport for Londons website.

Några saker att tänka på:

Det är så enkelt som att ta med sig cykeln till järnvägsstationen och rulla på den in i en vanlig vagn. Men man måste undvika rusningstid. Och det skiljer lite mellan olika bolag eftersom tågtrafiken i England är privatiserad. Normalt är det OK efter 9.30 på morgonen på vardagar och när som helst på eftermiddagen. På helgerna gäller normalt inga begränsningar. Men alltid bäst att kolla först. Det finns också en begränsning av hur många cyklar som får åka i varje vagn så vill du vara alldeles säker kan du boka en cykelplats. Men jag har aldrig bokat och aldrig haft problem.

Det går inte att ta cykel på tunnelbanan men det går lokal (pendeltåg) till och från alla stora stationer i centrala London - kallas för "British Rail" på kartort och skyltar.

Tänk på att trafiken är mycket tätare i England, även på småvägar utanför städerna och vägarna är verkligen inte anpassade till cyklister. Det finns ingen kant utanför markeringarna, utan då måste trängas med bilister på själva körbanan. Det är väldigt dåligt med cykelbanor som är separerade från trafiken och ofta finns det bara sådana i korta sträckor. Det bästa är att satsa på stora parker eller områden där det finns iordninggjorda cykelbanor. Det är inte OK att cykla på promenadstigar eller rakt ut på ängar eller i skogar.

Några förslag:

Richmond Park, Ligger i södra delen av centrala London. Tåg från Waterloo Station tar 15-20 minuter och så uppför den branta backen till parken. Alternativt från stationen i centrala Richmond cykla längs med Themsen mot Kingston, där finns cykelbana och ingen biltrafik så cykla med barn här går toppen. Och så kan man ta tåget tillbaka in till London från Kingston.
Brighton - ligger vid kusten. Tar cirka en timme med tåg från Victoria Station och de går ofta. Schysst uteliv!
Windsor Great Park - nära Windsor Castle. Tåg från Waterloo Station, ligger också vid Themsen, men det går inte att cykla hela vägen dit från London längs med floden tyvärr. Kombo med besök på Windsor Castle och lite picknick i parken kanske? Dessutom bra shopping, restauranger och caféer i gamla järnvägsstationen i Windsor.

Box Hill, se bild ovan, i närheten av Dorking, se bild nedan. Cykelparadis, mycket upp och ner, men iordninggjort för cyklister. Denbys Vingård mellan Box Hill och Dorking och många antikaffärer i Dorking och OS-banan i cykling på Box Hill - två extremer :)

Mer information om cykling och cykelvägar och rutter finns också hos Sustrans  och Cycle Route.

Och glöm nu inte att använda cykelhjälm!

Mobility scooters tar över

Var och varannan har mobility scooters i London numera och inte bara äldre personer. De går förvånansvärt fort kan jag meddela! Och det finns fartdårar även här - de kommer i full fart i gångarna i matvaruaffärn och ligger otåligt bakom och nafsar i hälsenorna om man står får långt ut från hyllorna. 

Minns när en farbror i 80-årsåldern lyckades ta sig ända ut på M25, den megastora 4-filiga motorvägen runt stor-london! Det gick bra, poliseskort in på liten väg, efter mycket stort pådrag.

Men kvinnor i min ålder? Det borde göra dem gott med en kort promenad - även om det kanske går långsamt?

Nya grannar

Flyttar ut från Wimbledon-Colliers Wood till Sutton i Surrey och världen blir mindre och mer småstadslik. London breder ut sig och storlondon omfattar nu också Wimbledon. Trångt, mycket trafik , högre brottslighet och mycket mer internationellt och kulturellt heterogent. Sutton däremot är "suburbia". Ingen tunnelbana når hit. Breda trädkantade gator, färre viktorianska hus, bebyggelse främst från 20-talet och framåt. Vit medelklass, tyst, stilla på söndagsmorgnarna...en hackspett som borrar i trädet utanför sovrumsfönstret. Inte riktigt engelsk landsbygd men på gränsen till.

Småstadslivet infinner sig. Inte sedan tiden i Ludvika har det varit så nära till grannarna, visst på engelskt vis "smalltalk", men också djupdykningar rakt in i människors liv. Inte mer än en halvmil ut och creamtea blandas med grannar som villigt delar med sig av sina livshistorier. Plötsligt så långt ifrån en reserverad, lite lätt distanserad tillvaro. 

Första kommentaren från Brian, 82 år, när jag flyttar in på återvändsgatan med 20 fristående hus från mitten av 70-talet:
- Enda problemet här är parkering, annars är det rätt OK faktiskt. 
Brian har bott här länge, 25 år. Mina närmaste grannar "The Moroccans" är däremot nyinflyttade enligt Brian, 13 år har de bott här. The Moroccans har två äldre söner som fortfarande bor hemma, en av dem med flickvän som också bor där. De har alla varsin bil så fyra bilar ska samsas med Brians ögonsten på gatan. Det klart det blir jobbigt!

Jag är omgiven av en blandning av trädgårdsälskande, lite lätt fördomsfulla britter, en maroccansk familj, en familj från Sri Lanka och en indisk storfamilj lite längre upp på gatan. Trots de exotiska inslagen är det Brian som visar sig bjuda på den mest fantastiska underhållningen, eller snarare hans fru Shirley, 78 år.  När jag går över för att bjuda in till en lite inflyttningsdrink, ber Brian mig gå upp eftersom Shirley är på övervåningen. Jag visste inte om att det ens fanns en Shirley! När jag kommer upp för trappen visar det sig att Shirley tar emot i sängen, drottninglik ligger hon där med bäddjacka, ett glas rom och cola på nattduksbordet och två små shiatsu-hundar som springer runt och bjäbbar. En timme senare försöker jag fortfarande ta mig därifrån! Varje gång jag drar efter andan, sätter  hon igång nästa historia om sina sjukdomar, sina hundar, sina barn, alla grannarna.

Några dagar senare ser jag henne ute i trädgården på framsidan i morgonrock och tofflor flirtande med killarna som ska lägga om taket på deras hus så hon är inte vare sig döende eller förlamad. Sådant frågar man ju inte om. Jag berättar för min egen byggkille Delton, som tillbringat månader på gatan medan han renoverat mitt hus och lärt känna alla grannarna,. Han skrattar nästa ihjäl sig när jag påstår att Shirley kanske inte lever så länge till? Han är övertygad om att hon är en före detta "glamour model" som styr och ställer som hon vill med det mesta, och allra mest med Brian. Och det visar sig snart att Shirley står för mycket av spänningen på gatan.