Filosofisk kontemplation

Reser till Sverige - det är så tyst. Jag tar ett djupt andetag. Det är rent och kallt. Jag andas så djupt att jag börjar hosta. Vill ta in tystnaden, bevara den, spara den.

Jag försöker sova och det ringer i ögonen. Tystnaden får liv. Jag hör saker som inte finns. Det tar timmar tills jag somnar.

Springer en lång tur i skogen på morgonen. Inga fåglar sjunger. Det finns ingen trafik som håller mig sällskap, inget fysiskt muller i magen. Inga människor, inga hundar, bara ett överraskat rådjur som förvånat står vid skogsvägen när jag springer förbi - flyttar inte ens på sig. Plötsligt kan jag se världen, reda ut tankar, få tillräckligt lugn i min överansträngda själ - distans. Skulle inte kunna överleva utan detta.

Efter ett tag, klarheten skär i själen. Jag blir för tydlig - syns för mycket. Blir irriterad, rastlös. Det svenska vemodet kryper in.

Åter i London, kliver av planet och möts av muren av ljud. Det hummar från lysrör och mumlar från människor, låt avlöser låt utefter gatan. Bilarnas matta omsluter mig. Jag ligger i sängen med fönstret på glänt. Det är alltid för varmt här, och lite klibbigt, smutsigt. Lyssnar på sirenerna, pratet när människor lämnar puben vid 11-tiden. Bilar. Så småningom lite lugnare tystare. Det går att urskilja det rytmiska dunket av tågen som passerar. Speedway på Wimbledon racetrack. Vinden måste ligga på från det hållet. Fåglarna kvittrar upprört av och till - letar fortfarande rätt sovplats. Om några timmar är det full fart igen. Korta nätter.

Sirenerna kommer och går - ambulanser på väg till St George's hospital. Vem är sjuk tänker jag? Kommer det att gå bra? nog ganska ensam om att fundera över det just ikväll i London. Polisbilar, massor med polisbilar hela tiden. London är en farlig stad. Inga brandbilar idag. Genom kroppen vibrationerna av en storstad som aldrig sover.