Sunday 25 March 2012

Det engelska skolsystemet igen

För att återknyta till en tidigare bloggpost om det engelska skolsystemet där jag beskrev hysterin som omgärdar sökandet till secondary school, dvs där barnen börjar när de är 11-12 år och går resten av skoltiden. I början av mars fick vi så äntligen BESKEDET.

Min son går i en ganska typisk klass för att vara en statlig skola i ett mångkulturellt mellanklassområde i London. Eleverna, eller snarare vi föräldrar kan delas in i tre typer:
  • De akademiskt utbildade mellanklassföräldrarna som driver på sina barn och ser till att de studerar hårt. De skriver diverse prov för "grammar schools" alltså de som är avgiftsfria och selektiva; de som är smarta/skriver bäst på inträdesprovet erbjuds en plats
  • De som resignerat inför det engelska systemet. Som inte kan betala för en privat plats och vars barn inte har möjlighet att skriva tillräckligt bra på proven för att ta sig in på en grammar school.
  • Jag
Fördelningen är grupp 1: 20 procent, grupp 2: 79,5% och grupp 3: 0,5 %- Alla skulle välja en grammar school om det var möjligt.

I den första gruppen har hysterin varit olidlig och de stackars barnen har fått särskild undervisning efter skolan och inte tillåtits leka ute i samma utsträckning. Mycket handlar om klass, status och kontakter snarare än akademiska studier, även om de som går på grammar schools har en mycket större möjlighet att komma in på bra universitet. Om det beror på att de fått en bättre undervisning eller för att de helt enkelt var begåvade från början och hade klarat sig lika bra på vilken skola som helst ska jag låta vara osagt.

Så vad blev resultatet? Jo, av de cirka 30 eleverna, fick 4 av dem plats på en grammar school eller på något sätt selektiv statlig, dvs gratis skola, övriga, förutom min Alexander, fick plats på den skola de bor närmast, dvs den skola de skulle fått plats på om de inte skrivit några prov över huvud taget.

Besvikelsen hos en del av barnen har varit stor, men det är självklart så att det egentligen var deras föräldrar som var besvikna. En av klasskamraterna grät hela kvällen när han insåg att han skulle behöva gå i den där skolan de i klassen hade sagt var så dålig.

Hur gjorde vi? Vi separerade. Inte på grund av det här, men ansökningarna skulle göras i samband med separationen i juni förra året så mitt i misären bestämde vi oss för att åtminstone försöka få ut något bra av situationen. Så Alexanders pappa flyttade till en lägenhet alldeles i närheten av en av de bästa statliga skolorna i landet. Vi ändrade alla papper så att Alexander officiellt var skriven där (vi har delad vårdnad 50/50 - hur vi lyckades med det i stockkonservativa England är värt en bloggpost i sig!) och Alexander fick en plats där. Jag visste inte ens när beskedet väntades och några av de andra mammorna visade en kombination av fasa och fascination över det.

Är rätt stolt över att vi trots allt lyckades tänka smart och logiskt mitt i allt elände.

Många i Sverige ser beundrande på det engelska skolsystemet - men man ska komma ihåg att här finns inte skolpeng, utan privat = betala. Trycket på det selektiva skolorna är enormt så det är bara topp 1-2 procent i varje klass som kommer in där. Här finns inga betyg som i de svenska skolorna, utan allt bygger på skriftliga prov.

Så i höst börjar min son på Overton Grange i Sutton. Det tycker vi alla ska bli spännande - framförallt han som redan spanat in skoluniformerna. Gröna med mycket korta kjolar för tjejerna!

No comments:

Post a Comment