Om trångboddhet och att slänga saker

Jag börjar det nya året med att slänga saker. Sedan jag flyttade till England för 13 år sedan har jag inte gjort annat än att slänga saker. Mina ägodelar blir färre och färre för varje år som går. Vad säger det om mig? Blir min själ också lättare år från år? Det tror man nog om man är Buddist, vilket jag inte är, men tycker ändå om en del av vardagsbuddismens regler om att distansera sig och inte vara så beroende av ägodelar.

Vad säger slängandet om skillnaden mellan Sverige och England? En hel del. England är numera det mest trångbodda lander i Europa, gick nyligen om Holland. Trångbodd i Sverige är inte i närheten av att vara trångbodd i England.

När jag kom hit, till ett litet, litet hus, radhus efter svenska mått, för 13 år sedan kom jag visserligen med en resväska. Jag hade hyrt ut min lägenhet vid St Eriksplan i andra hand till det företag jag jobbade för och eftersom jag hade kunder i Sverige var det billigare för dem att betala min hyra än att ha mig boende på hotell varje gång jag var i Stockholm. Det gick bra något år, men till slut sålde jag lägenheten och en lastbil med mitt bohag kom från en liten tvåa på 50 kvadrat i Vasastan till ett hus i London. Det borde inte vara några problem eller?

Det var som att gå från sju dimensioner till två, eller från naturlig storlek till dockskåp. Helt plötsligt var vi överösta av stora, alldeles för stora, soffor och fåtöljer, skåpen i köket räckte inte till, det fanns inte hyllor till alla mina böcker och kartonger, och mer kartonger och garderoben rymde en tiondel av kläderna. Det var 11 år sedan. Sedan dess har jag hålllt igen när jag köpt saker, och fortsatt slänga. Ingen bok kommer in utan att en åker ut.

Det började med gamla skolböcker och brev, pärmar med anteckningar, prydnadssaker och småbord och smålampor och det som sparades ett år och åkte sedan nästa. Numera sparas ett par småsaker från varje år för vår son, det är allt. Allt annat går till återvinning eller "the charity shop".

Prydnadssaker har vi inte längre, utom mitt fina svenska glas. Det finns inga fönsterbrädor att ställa småsaker, smålampor, ljusstakar eller annat på. Gardinerna byts inte två gånger, eller mer, om året. För att inte tala om att byta från sommar- till vinterkläder och ha lådor för det ena eller andra. Det stora testet som var att se om man kom i de vita jeansen och bikinin från förra året är över vilket är positivt i sig! Temperaturen skiljer sig inte så mycket mellan sommar och vinter att det egentligen är någon ide att byta kartonger, och dessutom finns det inte någonstans att ställa kartongerna hmed kläder som inte används heller.

Så jag lever numera ett smalt liv, med få men mycket älskade saker:

Mitt fina, fina svenska glas

Några älskade böcker som jag aldrig gör mig av med, "How to kill a mockingbird", Västerut i natten av Beryl Markham, Ulf Lundell, Torgny Lindgren, Bodil Malmstens böcker från Finistere, Astrid Lindgren, Evert Taubes vissböcker, mycket lyrik, gamla science fiction, asimov med flera etc.

Fotografier, släkten i Norrbo, underbara bilder på min mormor på fäboden med sina systrar och så alla mina bilder, min historia i album inte digitalt, eftersom vi ofta sitter hela familjen och tittar på dem och pratar och minns.

Pussel och spel

Tavlor

Resten bär jag i mitt hjärta